att frigöra mig från mina handbojor och bli redo att ta emot allt som livet kastar på mig?

frågan kommer nog alltid att finnas där liksom många andra frågor utan något konkret svar.

Jag kan säga med handen på hjärtat att jag inte minns hur det är att leva ett normalt liv utan dom åtsittande handbojorna dvs panikångesten som har slitet mig i stycken under många år.
Allt blev värre 2008 och under den tiden när allt bara blev rena helvetet hade jag aldrig käntmig så kvävd som jag började göra då och det var när jag flyttade från södra skånetill Blekinge för att börja omoch börja leva "normalt" men allt blev tyvärr raka motsatsen.

Idag är det lite bättre men det är nog för att jag insåg att jag var tvungen att söka hjälp hos läkare och få medicin för att klara vardagen, jag är emot tabletter men påbörjade atarax som sedan bytades ut till tharalen och nu slutligen går jag på både tharalen och sertralin sen ett tag tillbaka.

När man väl börjar få rätt på saker och ting så dyker det bara upp annat som gör att man mår skit och jag kan lova att jag hade gärna bytat med just dig.

Jag hade gärna sluppit det jag går igenom nu med ångest och allt annat runt omkring, jag hade gärna sluppit magvärk, trötthet/dosighet, yrsel och mycket annat som jag får dras med dagligen numera.

Jag kan säga att jag är glad att Devon står ut med mitt gnällande med mera då jag känner mig sjukt jävla krävande när det gäller allt och då menar jag allt, jag känner mig krävande bara av att be om ett glas vatten.
Utan honom hade jag inte klarat mig ur detta då han varit till sjukt stor hjälp ett bra tag nu, jag gillar inte att be om hjälp men nu när det har varit som värst har han verkligen funnits där och ställt upp till max och jag kan säga att jag inte varit med om det från något ex innan.

Tack för du står ut Devon!!

Nu ska jag sluta gnälla här och byta om för att sen kasta mig i sängen och kolla tv så natti natti på er gott folk!