vilket var lite trist :(

Med tanke på att det inte kom några frågor så resulterar det till att jag bara skriver godnatt för nu går denna tösen och lägger sig.

så tveka inte för att ställa vilken fråga du/ni än vill....
Svaren kommer i ett inlägg efter 00.00KOM IGEN NU!!!

När det gäller paniken så har jag alltid varit som ett trotsigt litet barn dvs som alltid kommit med kommentaren: Kan själv!

Mellan 2002 och 2010 gick jag med helvetet ensam och ingen förstod, jag ville inte uppsöka läkare utan var envis och sa alltid att det ordnar sig, detta sa jag så fort någon sa till mig att uppsöka läkare pga mina attacker samt mitt beteende när attackerna kom som ett slag i huvudet.

Jag visste ju inte då att det var panikångest utan trodde bara att det var som att jag var trött pga allt som hände runt mig då, det var stress, bråk, seperation med mera så det var inget allvarligt tyckte jag.

Jag minns så väl första riktiga attacken i juli 2008, jag satt hemma en kväll och klickade runt på nätet samtidigt som jag pratade med en kille jag träffat på en datingsida han var på väg hem till mig och jag kände nervositet vilket kanske inte var så konstigt.
Han sov hos mig och dagen efter ville han att jag skulle med till hans mamma som bodde drygt 10 mil ifrån mig, jag hade inte berättat om min osäkerhet när det gällde att åka bil och ville inte vara taskig mot honom utan satte mig i bilen med värsta kramperna i magen, det kändes ordagrannt som att jag skulle skita ner mig.

När vi kommit drygt 4 mil sitter jag med huvudet utanför fönstret, hinkar i mig vatten, håller mig för munnen då det känns som att jag ska spy och när han frågar vad det är så säger jag: Ingenting, jag behöver bara frisk luft.

Jag kunde skylla på det då det var varmt som satan ute!

När vi väl kom till hans mamma ville jag inte lämna bilen då magen bubblade, jag var spyfärdig och jag tyckte inte det kändes så seriöst att bli presenterad för någon familj när man bara träffats en gång he he.
På vägen hem sa han att vi skulle köra inom en by ca en mil från där hans mamma bodde då han ville visa mig ett mysigt ställe, jag satt snällt i bilen och åkte med utan att säga så mycket och när vi närmar oss stället krampar det till som satan i magen och spyan håller på att komma, svetten rinner av mig och jag mådde rent ut sagt förjävligt.

Jag fråga om vi kunde köra från byn vi var i och han frågar varför, mitt svar var: För att jag vill, jag mår skit och håller nog på att bli sjuk.

Han envisades med att han var tvungen att köra genom hela denna byn för att komma ut på stora vägen, jag visste att det fanns ett snabbare håll men han tyckte jag skulle åka med då han bodde i närheten och kände till stället vilket jag tydligen inte gjorde enligt honom.
Min irritation spred sig mer och mer och jag kunde inte hålla käften längre, jag tittar på honom och förklarar att jag känner till stället gott och väl då jag gått i skolan i den byn för ett antal år sen, att jag hade varit placerad på behandlingshem pga familjeproblem och droger.
Han tittade på mig som ett frågetecken och frågade vad jag egentligen var för person, han förklarade även att han fått bilden av mig som en pryd tjej....kan man merän skratta?

På väg hem sa jag till honom att anledningen till att jag satt med huvudet utanför fönstret var pga att jag kände panik när jag närmade mig ställen från mitt förflutna som påminde mig om jobbiga tider i mitt liv.
Jag förklarade även att han hade 2 val och dom var att ta mig för den jag var eller sticka, han gjorde valet att stanna vilket gjorde att han fick ta del av mina attacker i över 2 år, jag gick i samtalsterapi och påbörjade den 2010 då allt var körigt och kort därefter fick jag veta att min kropp innehöll 80% ångest.

Läkaren tyckte att jag skulle medicineras men jag är tvärtemot allt vad som heter tabletter och sa därför nej, långt om länge gav jag med mig och fick attarax och dom blev sen passé och jag fick tharalen som jag går på idag och sen fick jag sertralin utskrivet men hämtade inte ut dom då jag inte ville trycka i mig en massa tabletter och vänja kroppen vid det bara för att kunna gå utanför dörren för en dag.
Folk tjatade på mig att hämta ut dom så att jag kunde må bra och för att jag skulle kunna hitta på saker utan att behöva sikta in mig på var toaletterna låg på varje ställe man var på, jag sket i det ända tills idag ;)

Nu är sertralinen uthämtade och jag har bestämt mig för att ge det en chans och trivs jag inte med det så slutar jag med dom, jag kan erkänna att jag är livrädd då man läst om självmordstankar med mera men jag får väl testa.

 

Är det någon utav er läsare som har gått på denna medicin ett längre tag?
Skriv isf till mig..... :)

Som jag skrev i tidigare inlägg så skulle vi ut på stan och fixa lite grejer men jag mådde inte så bra och var tvrksam på om jag skulle klara av det, jag gick ut ändå och det kändes en hel del i kroppen när jag kom utanför dörren men ist för att mata den söta tigern så den blir stor och farlig så skalade jag av ett lager av löken och kom innanför dörren för en liten stund sen.

Jag unnade mig en jump-in idag eller jag beställde den på nätet och hämtade ut den idag ;)

 

Nu ska jag in och ta en snabbdusch sen hoppa ner i min jump-in för att sen käka och kolla film :)

Hörs senare gott folk!

Elin beskriver ganska bra hur hennes panik visade sig med mera....

Till er som inte har panikångest, ni är lyckligt lottade medans vi andra som drabbats av detta för kämpa oss igenom dagarna.

Fick inte många timmars sömn inatt innan klockan ringde men när den väl ringde var jag pigg och dessutom på bra humör vilket inte hör till vanligheten sådär på morgonen ;)

Låg kvar i sängen någon timme, ringde försäkringskassan med mera och nu ska jag ner till stan och lämna in papper, medicinen är tagen och nu väntar jag bara på att den ska ge effekt så jag kan vara lugn när det gäller paniken.
Får så sjukt ont i magen så fort det kommer några måsten även om jag är förberedd på att jag måste göra saker så kan jag vara lugn till en början men när jag ska gå utanför dörren får jag sjukt ont i magen och vill bara låsa in mig.

Troligtvis beror det mycket på hur jag sovit med mera och jag kan ju inte påstå att jag sovit så många timmar dom senaste dagarna, nu måste jag verkligen vända på dygnen.

Nu sitter jag i soffan och väntar på att allt lugnar sig så att jag kan gå ut vilket jag hoppas blir snart :)

Uppdaterar mer senare idag om hur allt gick så på återseende.....

och nä, jag är inte gravid utan har njursten!

Som jag skrivit i tidigare inlägg så var jag nere på arbetsförmedlingen innan vilket kommer resultera till lite mer inkomst om allt går som det ska och försäkringskassan inte tycker arbetsförmedlingen har fel ;)
Jag håller tummarna nu, blir det som det är sagt så kommer jag boka tid hos frisören för klippning och färgning, kanske boka tid hos Petra för lite nålstick samt köpa julklappar.

Saker och ting verkar nå det positiva nu ist för en massa negativt hela tiden :) wiiee....

För er som inte vet så börjar jag arbetsträning snart vilket jag längtar till sjukt mycket, ska försöka hitta mitt gymkort så jag kan börja träna igen *välkommen svensson-liv* ;)

En sak jag absolut måste göra är att vända på dygnen igen så skulle bara kladda lite här och nu ska jag kasta mig i sängen, hoppas på att smärtan i magen försvinner och sova satan tills imorgon så natti natti på er gott folk.

För skoj skull bjuder jag på en gammal bild ;)