När det gäller paniken så har jag alltid varit som ett trotsigt litet barn dvs som alltid kommit med kommentaren: Kan själv!

Mellan 2002 och 2010 gick jag med helvetet ensam och ingen förstod, jag ville inte uppsöka läkare utan var envis och sa alltid att det ordnar sig, detta sa jag så fort någon sa till mig att uppsöka läkare pga mina attacker samt mitt beteende när attackerna kom som ett slag i huvudet.

Jag visste ju inte då att det var panikångest utan trodde bara att det var som att jag var trött pga allt som hände runt mig då, det var stress, bråk, seperation med mera så det var inget allvarligt tyckte jag.

Jag minns så väl första riktiga attacken i juli 2008, jag satt hemma en kväll och klickade runt på nätet samtidigt som jag pratade med en kille jag träffat på en datingsida han var på väg hem till mig och jag kände nervositet vilket kanske inte var så konstigt.
Han sov hos mig och dagen efter ville han att jag skulle med till hans mamma som bodde drygt 10 mil ifrån mig, jag hade inte berättat om min osäkerhet när det gällde att åka bil och ville inte vara taskig mot honom utan satte mig i bilen med värsta kramperna i magen, det kändes ordagrannt som att jag skulle skita ner mig.

När vi kommit drygt 4 mil sitter jag med huvudet utanför fönstret, hinkar i mig vatten, håller mig för munnen då det känns som att jag ska spy och när han frågar vad det är så säger jag: Ingenting, jag behöver bara frisk luft.

Jag kunde skylla på det då det var varmt som satan ute!

När vi väl kom till hans mamma ville jag inte lämna bilen då magen bubblade, jag var spyfärdig och jag tyckte inte det kändes så seriöst att bli presenterad för någon familj när man bara träffats en gång he he.
På vägen hem sa han att vi skulle köra inom en by ca en mil från där hans mamma bodde då han ville visa mig ett mysigt ställe, jag satt snällt i bilen och åkte med utan att säga så mycket och när vi närmar oss stället krampar det till som satan i magen och spyan håller på att komma, svetten rinner av mig och jag mådde rent ut sagt förjävligt.

Jag fråga om vi kunde köra från byn vi var i och han frågar varför, mitt svar var: För att jag vill, jag mår skit och håller nog på att bli sjuk.

Han envisades med att han var tvungen att köra genom hela denna byn för att komma ut på stora vägen, jag visste att det fanns ett snabbare håll men han tyckte jag skulle åka med då han bodde i närheten och kände till stället vilket jag tydligen inte gjorde enligt honom.
Min irritation spred sig mer och mer och jag kunde inte hålla käften längre, jag tittar på honom och förklarar att jag känner till stället gott och väl då jag gått i skolan i den byn för ett antal år sen, att jag hade varit placerad på behandlingshem pga familjeproblem och droger.
Han tittade på mig som ett frågetecken och frågade vad jag egentligen var för person, han förklarade även att han fått bilden av mig som en pryd tjej....kan man merän skratta?

På väg hem sa jag till honom att anledningen till att jag satt med huvudet utanför fönstret var pga att jag kände panik när jag närmade mig ställen från mitt förflutna som påminde mig om jobbiga tider i mitt liv.
Jag förklarade även att han hade 2 val och dom var att ta mig för den jag var eller sticka, han gjorde valet att stanna vilket gjorde att han fick ta del av mina attacker i över 2 år, jag gick i samtalsterapi och påbörjade den 2010 då allt var körigt och kort därefter fick jag veta att min kropp innehöll 80% ångest.

Läkaren tyckte att jag skulle medicineras men jag är tvärtemot allt vad som heter tabletter och sa därför nej, långt om länge gav jag med mig och fick attarax och dom blev sen passé och jag fick tharalen som jag går på idag och sen fick jag sertralin utskrivet men hämtade inte ut dom då jag inte ville trycka i mig en massa tabletter och vänja kroppen vid det bara för att kunna gå utanför dörren för en dag.
Folk tjatade på mig att hämta ut dom så att jag kunde må bra och för att jag skulle kunna hitta på saker utan att behöva sikta in mig på var toaletterna låg på varje ställe man var på, jag sket i det ända tills idag ;)

Nu är sertralinen uthämtade och jag har bestämt mig för att ge det en chans och trivs jag inte med det så slutar jag med dom, jag kan erkänna att jag är livrädd då man läst om självmordstankar med mera men jag får väl testa.

 

Är det någon utav er läsare som har gått på denna medicin ett längre tag?
Skriv isf till mig..... :)

Ångest

Till en början vill jag bara säga att detta inlägg är kopierat från: http://panikangestattack.blogspot.se , den bloggen innehåller massa bra info om just panikångest och denna tjejen tycker jag personligen är sjukt stark som skriver om detta.
Jag själv har inte riktigt velat skriva om min diagnos panikångest innan då jag trott att ingen ska förstå och att jag är ensam om det men här har ni en läsvärd blogg! :)

Trevlig läsning....

Ni som lider av panikångest kommer känna igen er nu. Men för er anhöriga eller ni andra som kikar in här,
som lever lyckligt ovetande om hur det känns, att ha en panikångest-attack vill jag med det här inlägget
försöka förklara hur det känns. Hur panikångesten påverkar en och hur det försvagar en. Ni som lever 
lyckligt ovetande om hur det är att leva med den ständiga rädslan och oron - Skatta er lyckliga, för
det här är verkligen någonting som ni aldrig någonsin skulle vilja känna och uppleva. 

Från första vaken stund är den nu så bekanta känslan där. Ångesten. Den smyger sig på. Sakta men säkert.
Likt ett bakhåll attackerar den dig, när du minst anar det. Och då kan du inget göra. Du är maktlös inför din
ångest. Det är i alla fall så det känns. Och tro mig, man vill inget hellre än övervinna känslan. Man skulle ju
bara vilja slå ner jäveln, kasta känslan i golvet och resa sig. Man skulle verkligen vilja stiga upp ur sängen,
sträcka på sig och säga: Idag mår jag bra. Jag känner ingen ångest what so ever. Men det får tyvärr inte.
Ångesten förlamar en. Känslomässigt och handlingsmässigt. Man kan inget göra. Inför ångesten är man
 maktlös. Hur mycket man än kämpar. Hur mycket man än förnekar så finns den där, redan från morgonen.

Jag säger inte att dagen i och med detta är dömd att misslyckas! Absolut inte. Det kan, med god tur, bli
en riktigt fin dag. Men ångesten kommer inte att ge med sig. Den är närvarande hela tiden, hela dagen lång.
Det handlar bara om din egen relation till den. Klarar du av att lägga den åt sidan, så att du klarar av att
göra dina dagliga sysslor? Är du stark nog att för en stund tysta ner känslorna av ångest för att kunna
göra något viktigt och värdefullt? Det är upp till dig. Jag är hemskt ledsen, men man måste lära sig leva
med ångesten. Den kommer inte att lämna dig ifred, hur mycket du än önskar det. Det går inte att förneka.

Med panikångest kommer, förutom ångesten även känslorna av oro, rastlöshet, osäkerhet och stress.
Du kan inte slappna av. Aldrig. Inte en endaste stund, för du är hela tiden på din vakt. Beredd att ta till
kamp eller flykt då paniken smyger sig på. I bilen, i skolan, på jobbet, i affären, på bussen, i kön, i stan.
Även i ditt eget hem har du full kontroll, tror du. Du önskar att du har kontroll över varje situation. Men
när kontrollen slinker dig ur händerna kommer paniken. Som en blixt från en klar himmel, och du hinner
inget göra. Panikångesten slår till med full kraft och panikattacken smyger sig på. Hjärtat börjar slå allt
fortare, pulsen ökar, benen domnar, knäna ger efter och du bli yr. Du har tappar kontrollen, och du blir
galen. Du kommer antagligen att dö. Ja, det är så det känns. Livet rinner iväg. Andetagen blir allt tyngre
att ta, det känns som om luften tar slut. Du har varmt och kallt om vartannat, svetten kryper fram och
du upplever starka overklighetskänslor. Nu har du verkligen ingen kontroll över vare sig dig själv eller
situationen du befinner dig i. Tankarna snurrar, hela världen snurrar och du mår väldigt väldigt dåligt.

När trycket sedan lättar och synen inte är lika suddig längre skulle man kunna tro att det inte kan bli
värre. Men visst, så lätt slipper du inte undan. Du har just haft en panikattack och nu kommer genast
rädslan för en ny. När kommer du få din nästa panikattack? Oron, stressen, rädslan. Du är aldrig ensam
för dessa tre känslor är alltid med dig. Dagligen, hela dagarna. Det är så det känns. Och man är verkligen
livrädd. Man är livrädd för att leva med dödsrädd för att dö. Varje dag. Hela tiden. Så skratta inte bort
det när någon med panikångest säger att de är rädda, för de är verkligen det. Väldigt väldigt rädda. Kom
ihåg det. Och utsätt inte personer med panikångest för svåra situationer, de är kanske inte beredda på att
ta de steget ännu. Det kommer! Men låt dem för guds skull göra det i sin egen takt. Ingen vet hur det
känns förrän man själv varit där. Livrädd. Så kom inte och säg att du vet hur det känns. För det vet  du
inte. Inte om du aldrig varit där, kallsvettig och med pulsen skyhög. Försök förstå, och ge inte upp!

Hoppas inlägget gjorde nytta! Kom gärna med kommentarer och åsikter om detta.

Som jag skrev igår så snurrade tankarna riktigt mycket och just nu är jag inne i en sådan period det huvudet snurrar och jag vet knappt vad jag ska ta mig till, vill liksom bara ligga kvar i sängen på morgonen och bara vara för mig själv men så har inte dagen blivit idag :)

Jag vaknade och gick upp, jag och sambon stack ner en runda på stan och kollade lite i affärer, han hittade ett par sjukt snygga skor och en tröja plus att han vänder sig om till mig och säger att jag får Fox-tröjan som jag så gärna ville ha och jag kan lova att jag blev glad.
Vi var på väg hem och träffade på min gamla granne och det visade sig att hon skulle ner och handla mat så vi frågade lite snällt om vi fick stjäla skjuts av henne ner till Willys och det fick vi, vi hoppade in i bilen och just idag kände jag mig motiverad till att testa min panikångest till max och det gick hur bra som helst för efter en runda på Willys blev det in på Lidl och sen in på maxi och dessutom åka bil.
Kan säga att jag är sjukt stolt över mig själv som fixade det utan en enda panikattack och dessutom utan att gå och halsa 1 liter vatten samt äta ett paket tuggummi som jag brukar få göra bara jag går utanför dörren.

Vi har handlat riktigt mycket idag och det har varit en lugn dag som ändå har varit riktigt mysig, nu äntligen är vi hemma och har packat upp allt och först nu avnjuter jag en isakall powerking och en cigarett :)

Ikväll blir det en myskväll med mobil och dator avstängda med flintastek och massa mys i soffan samt att jag tänkte unna mig ett glas vin idag och sen blir det tidig säng.
Ni som känner mig vet att jag var mycket för att festa innan men nu känns det som man tappat suget och blivit svensson hahaha ;)

Ska ut med hunden en snabb runda sen in och spola upp ett bad och mysa ner mig där så jag önskar er alla en underbar lördagkväll!

På återseende imorgon.....