ligger dolt under ytan precis som mycket annat!

Nu för en liten stund sen såg vi filmen America och i slutet så jag ett namn som för mig är känt som ett efternamn dvs Logan, tänkte och tänkte men kom inte på förnamnet förrän jag gick in på youtube och skrev Logan och upp dyker Johnny Logan vilket var det namnet jag letade efter.

Såg låten jag tänkte på och fick en klump i halsen, satte igång den och tårarna ville komma men jag höll dom inne då Devon stod i samma rum.

Han skulle ut en snabb runda med Gucci nu innan vi skulle lägga oss och när han stänger dörren så pissar tårarna från mig, tankarna och ångesten kommer direkt och ja, än idag ångrar jag mig brutalt när det gäller vissa saker vilket den låten får mig att tänka på.

Allt detta hände sep 2008 och jag går hos psykolog sen 2010 pga det och mycket annat!

Saknar, älskar den tiden men ångrar det val jag gjorde, tyvärr går det inte att få ogjort :(

Hade jag inte gjorta valet så hade du varit 3 år och 7 månader nu.

Natti natti

minns du tiden då man va liten, då skitsnack inte fanns? .

Kärlek va en puss på kinden och höjden av smärta var när barbie tappade benet / bilens hjul försvann?

Då det värsta var när man ramlade och skrapade knät och största rädslan var monstret under sängen?

Nu finns bara skitsnack, kärlek förändras till en stor lek, värsta gråten är när den du mest älskar sårar dej och största rädslan är att förlora sina vänner / familj.

Livet är fan orättvist ibland, önskar livet var lika lätt nu som det var när man var liten ;)

dom senaste dagarna, har känt mig allmänt nere och är nu inne i en ångestperiod och lördagnatt förvärrades allt till ett rent helvete.

Utan Devon hade jag inte fixat dessa dagarna!!

Vi gick och la oss och under sex fick jag sjukt ont i magen, det kändes som att något sprack i magen på mig och och ut rinner vätska och nej, det är inte orgasm jag pratar om.

Jag försökte sätta mig upp men den krampade i magen och smärtade mellan underlivet och röven, jag tog två värktabletter och gick och la mig men vaknade upp flera gånger under natten av smärta som inte var av denna värld.

Lyckades somna om igen men vaknade efter någon timme igen och kollade vad klockan var och den var inte merän 08.00, jag skulle resa mig för att gå på toa men utan resultat för när jag skulle sätta mig upp och kliva ur sängen resulterade det till att jag föll ner men huvudet vid fotänden och kramade sänggaveln av smärta.

Jag hade ju lovat att inte väcka Devon i onödan och var helt inställd på att smärtan skulle släppa vilken minut som helst men när klockan var 10.00 låg jag fortfarande och kramade sänggaveln, sparkade med benen och var helt utmattad men långt om länge fick jag fram ett litet vakna.

Han vaknade och tittade på mig och frågade hur det var och jag krampade så att jag knappt kunde svara samtidigt som tårarna rann, jag bad honom döda mig flera gånger men han ville inte det hehe.

Jag låg kvar i sängen mestadels av dagen och orkade inte göra något då kroppen kändes som att jag tränat den till max under flera dagar och utan vila, låren, armarna och magen var helt slut på mig och huvudet likaså.

Jag är inte den som tar värktabletter i vanliga fall och jag var emot det denna dagen också, jag skulle ner till jourläkaren men kom bara ner från första trappan i tgrapphuset sen svartnade det för ögonen och jag höll på att svimma så läkarbilen fick komma hem till mig ist.
Jag har nog aldrig sett någon så osäker person som han från läkarbilen när han kom in i sovrummet och såg mig halvligga i sängen, hans första kommentar till mig var: Det är smärtsamt va....

Min tanke där var: Ahh fan, din dumma jävel, gör vad du ska och gå sen.

Han tittade på mig och skrev en remiss till Gyn akut i Kristianstad men jag sa att jag ville till hässleholm annars fick det fan vara.

När han stuckit vilade jag lite men var fortfarande inställd på att jag inte skulle till Kristianstad, kramperna fortsatte men jag försökte sova och måndagmorgon när jag vaknade så satt smärtan kvar.

Kollade tempen mot eftermiddag och hade feber men under kvällen kände jag mig sämre och när vi då tog tempen låg den på 40,3 och klockan var då runt 01.00

Det kröp i kroppen och jag kände mig allmänt skum i kroppen men var rädd som satan för att somna med så hög feber så jag ringde pappa runt 01.30 och grät i telefonen pga rädsla och kramper, dom bad mig åka in akut och när vi väl ringde ambulans så dissade dom oss och tyckte inte det var tillräckligt allvarligt utan jag kunde ta mig in med bil.

Ta sig in med bil utan körkort är väl inte det lättaste och när vi sa det så tyckte kärringen att  jag skulle ta en alvedon och lägga mig, jag hade då tagit en halv tramadol och 3 gram alvedon plus ibumetin och när jag frågade om hon tyckte jag skulle gå och lägga mig med så hög feber när min normala temp ligger på 36.3 så svarar hon ja och när jag säger till henne att tänk om jag tar en alvedon och lägger mig så kanske jag inte överlever och hennes svar på det är: Ja, det kan jag ju inte garantera.

Jag kände mig inte så jävla trygg med det svaret och blev bara ännu mer rädd och irriterad.

Fick en akuttid hos min läkare i onsdags och han kollade magen, snabbsänka med mera och ger mig antibiotika som tar allt från urinvägsinfektion till inflammation i äggstockar och den går jag på nu.

Jag fick veta att smärtan kunde bero på att njurstenarna lossnar och puttats ner för att jag skulle kunna kissa ut dom och jag kan lova att jag kissat sten.

Nu är smärtan över och allt funkar normalt igen vilket jag är glad för så ikväll blir det myskväll med Devon, lövbiff och film så ikväll efter kl 18.00 är jag okontaktbar :)

Svenska sjukvården suger röv och förutom allt detta helvete har panikattackerna hållt sig riktigt lugna under en liten period så det hoppas vi att den fortsätter göra :)

Ta hand om er allihopa plus, ta handom era nära och kära <3

Jag haft sen igårkväll, när smärtan kom på besök trodde jag att det var för en liten stund men jag hade fel.
Jag tog två ibumetin och lyckades somna till men när jag sen vaknade igen var det pga smärta i magen och upp under revbenen vilket gjorde att jag knappt kunde röra mig, jag lyckades somna om pga matthet efter kramperna men vaknade efter en stund igen med huvudet vid fotänden på sängen och händer som kramade runt sänggaveln.

Jag hade lovat Devon att inte väcka honom i onödan så låg kvar och krampade samtidigt som tårarna rann, jag ville bara skrika men tryckte ner huvudet i täcket för att inte väcka honom.
Efter en stund fick jag fram ett ynkligt vakna och han var lite smått yrvaken redan, han frågade hur det var och det kvittar om jag säger bra så ser han smärtan i ögonen och i kroppsspråket.

Lyckades ta mig upp från sängen men helvetet fortsatte på toa där jag bönade och bad om att han skulle hälla iskallt vatten över mig då kramperna gjorde att jag blev varm i huvudet och svettades som fan.
När jag väl bestämt mig för att gå till läkaren så svartnade det för ögonen när jag var i trapphuset och jag blev svimfärdig så gick upp igen men kunde inte ligga still pga smärtan.

Det slutade med att läkare kom hit och jag fick lov att ta tramadol samt fick en remiss till gyn akut men hoppas på att tramadolen hjälper så jag slipper kristianstad.

Mest ångest har jag över att smärtan är förjävlig och att det är första dagen på arbetsträningen imorgon men läkaren sa att jag inte fick sålänge smärtan fanns kvar så nu håller vi tummarna för jag vill jobba imorgon!

Nu blir det soffan o tv sen godnatt...

vad det egentligen är för sk vänner man har!

Först är allt bra och man kan snacka om allt, man kan bråka, skrika, gråta men även ha jävligt kul tillsammans, helt plötsligt vänder allt utan någon som helst anledning för att personen efter ett litet tag kommer tillbaka och låtsas som att ingenting har hänt.

Det är ju knappast första gången detta händer och dessutom med samma person :(

Jag antar att du läser detta och jag vill bara att du ska veta att jag saknar vänskapen vi hade innan när vi kunde prata om allt, umgås och ha kul, nu verkar du ha kastat bort allt och jag tänker inte krusa utan du får höra av dig när det passar dig.

Bara tragiskt att det ska bli såhär men men, det är DITT val!

vilket var lite trist :(

Med tanke på att det inte kom några frågor så resulterar det till att jag bara skriver godnatt för nu går denna tösen och lägger sig.

så tveka inte för att ställa vilken fråga du/ni än vill....
Svaren kommer i ett inlägg efter 00.00KOM IGEN NU!!!

När det gäller paniken så har jag alltid varit som ett trotsigt litet barn dvs som alltid kommit med kommentaren: Kan själv!

Mellan 2002 och 2010 gick jag med helvetet ensam och ingen förstod, jag ville inte uppsöka läkare utan var envis och sa alltid att det ordnar sig, detta sa jag så fort någon sa till mig att uppsöka läkare pga mina attacker samt mitt beteende när attackerna kom som ett slag i huvudet.

Jag visste ju inte då att det var panikångest utan trodde bara att det var som att jag var trött pga allt som hände runt mig då, det var stress, bråk, seperation med mera så det var inget allvarligt tyckte jag.

Jag minns så väl första riktiga attacken i juli 2008, jag satt hemma en kväll och klickade runt på nätet samtidigt som jag pratade med en kille jag träffat på en datingsida han var på väg hem till mig och jag kände nervositet vilket kanske inte var så konstigt.
Han sov hos mig och dagen efter ville han att jag skulle med till hans mamma som bodde drygt 10 mil ifrån mig, jag hade inte berättat om min osäkerhet när det gällde att åka bil och ville inte vara taskig mot honom utan satte mig i bilen med värsta kramperna i magen, det kändes ordagrannt som att jag skulle skita ner mig.

När vi kommit drygt 4 mil sitter jag med huvudet utanför fönstret, hinkar i mig vatten, håller mig för munnen då det känns som att jag ska spy och när han frågar vad det är så säger jag: Ingenting, jag behöver bara frisk luft.

Jag kunde skylla på det då det var varmt som satan ute!

När vi väl kom till hans mamma ville jag inte lämna bilen då magen bubblade, jag var spyfärdig och jag tyckte inte det kändes så seriöst att bli presenterad för någon familj när man bara träffats en gång he he.
På vägen hem sa han att vi skulle köra inom en by ca en mil från där hans mamma bodde då han ville visa mig ett mysigt ställe, jag satt snällt i bilen och åkte med utan att säga så mycket och när vi närmar oss stället krampar det till som satan i magen och spyan håller på att komma, svetten rinner av mig och jag mådde rent ut sagt förjävligt.

Jag fråga om vi kunde köra från byn vi var i och han frågar varför, mitt svar var: För att jag vill, jag mår skit och håller nog på att bli sjuk.

Han envisades med att han var tvungen att köra genom hela denna byn för att komma ut på stora vägen, jag visste att det fanns ett snabbare håll men han tyckte jag skulle åka med då han bodde i närheten och kände till stället vilket jag tydligen inte gjorde enligt honom.
Min irritation spred sig mer och mer och jag kunde inte hålla käften längre, jag tittar på honom och förklarar att jag känner till stället gott och väl då jag gått i skolan i den byn för ett antal år sen, att jag hade varit placerad på behandlingshem pga familjeproblem och droger.
Han tittade på mig som ett frågetecken och frågade vad jag egentligen var för person, han förklarade även att han fått bilden av mig som en pryd tjej....kan man merän skratta?

På väg hem sa jag till honom att anledningen till att jag satt med huvudet utanför fönstret var pga att jag kände panik när jag närmade mig ställen från mitt förflutna som påminde mig om jobbiga tider i mitt liv.
Jag förklarade även att han hade 2 val och dom var att ta mig för den jag var eller sticka, han gjorde valet att stanna vilket gjorde att han fick ta del av mina attacker i över 2 år, jag gick i samtalsterapi och påbörjade den 2010 då allt var körigt och kort därefter fick jag veta att min kropp innehöll 80% ångest.

Läkaren tyckte att jag skulle medicineras men jag är tvärtemot allt vad som heter tabletter och sa därför nej, långt om länge gav jag med mig och fick attarax och dom blev sen passé och jag fick tharalen som jag går på idag och sen fick jag sertralin utskrivet men hämtade inte ut dom då jag inte ville trycka i mig en massa tabletter och vänja kroppen vid det bara för att kunna gå utanför dörren för en dag.
Folk tjatade på mig att hämta ut dom så att jag kunde må bra och för att jag skulle kunna hitta på saker utan att behöva sikta in mig på var toaletterna låg på varje ställe man var på, jag sket i det ända tills idag ;)

Nu är sertralinen uthämtade och jag har bestämt mig för att ge det en chans och trivs jag inte med det så slutar jag med dom, jag kan erkänna att jag är livrädd då man läst om självmordstankar med mera men jag får väl testa.

 

Är det någon utav er läsare som har gått på denna medicin ett längre tag?
Skriv isf till mig..... :)