så tveka inte för att ställa vilken fråga du/ni än vill....
Svaren kommer i ett inlägg efter 00.00KOM IGEN NU!!!

När det gäller paniken så har jag alltid varit som ett trotsigt litet barn dvs som alltid kommit med kommentaren: Kan själv!

Mellan 2002 och 2010 gick jag med helvetet ensam och ingen förstod, jag ville inte uppsöka läkare utan var envis och sa alltid att det ordnar sig, detta sa jag så fort någon sa till mig att uppsöka läkare pga mina attacker samt mitt beteende när attackerna kom som ett slag i huvudet.

Jag visste ju inte då att det var panikångest utan trodde bara att det var som att jag var trött pga allt som hände runt mig då, det var stress, bråk, seperation med mera så det var inget allvarligt tyckte jag.

Jag minns så väl första riktiga attacken i juli 2008, jag satt hemma en kväll och klickade runt på nätet samtidigt som jag pratade med en kille jag träffat på en datingsida han var på väg hem till mig och jag kände nervositet vilket kanske inte var så konstigt.
Han sov hos mig och dagen efter ville han att jag skulle med till hans mamma som bodde drygt 10 mil ifrån mig, jag hade inte berättat om min osäkerhet när det gällde att åka bil och ville inte vara taskig mot honom utan satte mig i bilen med värsta kramperna i magen, det kändes ordagrannt som att jag skulle skita ner mig.

När vi kommit drygt 4 mil sitter jag med huvudet utanför fönstret, hinkar i mig vatten, håller mig för munnen då det känns som att jag ska spy och när han frågar vad det är så säger jag: Ingenting, jag behöver bara frisk luft.

Jag kunde skylla på det då det var varmt som satan ute!

När vi väl kom till hans mamma ville jag inte lämna bilen då magen bubblade, jag var spyfärdig och jag tyckte inte det kändes så seriöst att bli presenterad för någon familj när man bara träffats en gång he he.
På vägen hem sa han att vi skulle köra inom en by ca en mil från där hans mamma bodde då han ville visa mig ett mysigt ställe, jag satt snällt i bilen och åkte med utan att säga så mycket och när vi närmar oss stället krampar det till som satan i magen och spyan håller på att komma, svetten rinner av mig och jag mådde rent ut sagt förjävligt.

Jag fråga om vi kunde köra från byn vi var i och han frågar varför, mitt svar var: För att jag vill, jag mår skit och håller nog på att bli sjuk.

Han envisades med att han var tvungen att köra genom hela denna byn för att komma ut på stora vägen, jag visste att det fanns ett snabbare håll men han tyckte jag skulle åka med då han bodde i närheten och kände till stället vilket jag tydligen inte gjorde enligt honom.
Min irritation spred sig mer och mer och jag kunde inte hålla käften längre, jag tittar på honom och förklarar att jag känner till stället gott och väl då jag gått i skolan i den byn för ett antal år sen, att jag hade varit placerad på behandlingshem pga familjeproblem och droger.
Han tittade på mig som ett frågetecken och frågade vad jag egentligen var för person, han förklarade även att han fått bilden av mig som en pryd tjej....kan man merän skratta?

På väg hem sa jag till honom att anledningen till att jag satt med huvudet utanför fönstret var pga att jag kände panik när jag närmade mig ställen från mitt förflutna som påminde mig om jobbiga tider i mitt liv.
Jag förklarade även att han hade 2 val och dom var att ta mig för den jag var eller sticka, han gjorde valet att stanna vilket gjorde att han fick ta del av mina attacker i över 2 år, jag gick i samtalsterapi och påbörjade den 2010 då allt var körigt och kort därefter fick jag veta att min kropp innehöll 80% ångest.

Läkaren tyckte att jag skulle medicineras men jag är tvärtemot allt vad som heter tabletter och sa därför nej, långt om länge gav jag med mig och fick attarax och dom blev sen passé och jag fick tharalen som jag går på idag och sen fick jag sertralin utskrivet men hämtade inte ut dom då jag inte ville trycka i mig en massa tabletter och vänja kroppen vid det bara för att kunna gå utanför dörren för en dag.
Folk tjatade på mig att hämta ut dom så att jag kunde må bra och för att jag skulle kunna hitta på saker utan att behöva sikta in mig på var toaletterna låg på varje ställe man var på, jag sket i det ända tills idag ;)

Nu är sertralinen uthämtade och jag har bestämt mig för att ge det en chans och trivs jag inte med det så slutar jag med dom, jag kan erkänna att jag är livrädd då man läst om självmordstankar med mera men jag får väl testa.

 

Är det någon utav er läsare som har gått på denna medicin ett längre tag?
Skriv isf till mig..... :)